Pekka och Matte

En historia om vänskap

Om väggklockans tick är ljudet av tid som går, är tystnaden däremellan ensamhetens läte.

Däri ryms sekunderna som han nu ska fylla.

Det här är en berättelse om vänskap och hur den tar slut.

ag och natt möts någonstans över Gamla stan när mörkret drar in från Saltsjön. Det är ett stockholmskt skådespel särskilt tydligt i september innan hösten gömmer hela staden i grått. Mörkret som vältrar in från öster och solljuset som försvinner bort över Mälaren.

En sådan kväll stannar ett tunnelbanetåg på Centralbon alldeles innan spåret försvinner in under Söder. Det är två veckor efter riksdagsvalet. Sverige famlar. År av högkonjunktur och tillväxt spås ha kulminerat. Nu ska det vända, ingen tvivlar på det.

Rysshot och Trumphot. Syrienkrig, Yemenkrig och handelskrig. En sommar utan regn.

Av allt det som borde beredas spaltplats den här hösten är historien om två hemlösa män inte en självklar kandidat. Den känslan kan vi inte riktigt skaka av oss. Likväl är det den vi nu har föresatt oss att berätta. Vi följde dem så länge. År efter år.

Pekka som är död sedan ett år tillbaka och Matte som är ensam kvar.
Deras tillhörighet var bland de osynliga, men i sin egen flärdfria värld var de kändisar. Pekka: snackaren och estradören. Matte: hans Sancho Panza.

Ett hem därunder. Av soptunnor, madrasser och en pressening. ”De bästa åren”.

Mitt i Stockholm, men alltid vid sidan av. Pekka och Matte klarade aldrig kraven ett samhälle ställer. Livet utomhus lärde de sig däremot utantill.

Där står tunnelbanevagnen i hjärtat av Stockholm. En grå käft till betonghål, möter de som blickar ut åt vänster i tågets färdriktning. Konturerna av två gula lyftkranar skjuter mot höjden och markerar förändring. Eller förgänglighet.

Där, 35 meter under kranarmarna, levde Pekka och Matte år efter år. De kallade sig bröder. Med rätta, om brödraskap betyder att dela på allt, även när det inte finns något att dela på.

Två män med vanan att göra nya hål i bältet i takt med att deras kroppar eroderade av livet. Två vänner som gjorde tillvaron formbar genom varandra.

”Om det skulle bli krig i Sverige är det vi uteliggare som skulle klara oss bäst. Vi lever ju redan så”.

1997 förekom Pekka för första gången i Aftonbladet. Det var dåvarande reportern Jan Helin, senare chefredaktör och i dag programchef på SVT, som under en veckas tid levde bland och skildrade Stockholms hemlösa.

Helin skrev om Pekka:

”Han är originalet, en gatans eremit med oväntade insikter och historier. Han ser ut och pratar som en jesusfigur någon Hollywoodregissör hittat på för att säga sanningar. Han är den enda med riktigt gott humör som vi träffar under våra nätter på gatorna.”

Han hette Jouko Jokinen, men kom att kalla sig Pekka Bajen. ”Jag har mer gemensamt med råttorna än med folket i den här stan”.

Pekkas riktiga namn, Jouko Jokinen, kastade han av sig någonstans runt millenieskiftet.

Jouko bar på en historia, en sanning gömd i en plastficka i ett torp i Bergslagen och i dokument djupt nere i Stadsarkivets bergrum. Pekka Bajen, däremot, var bara här och nu. Så ville han för allt i världen ha det.

När han själv resumerade sin bakgrund var det med precision hyvlad fri från såna håligheter som kunde rymma en lyssnares frågor. Han var en lastbilschaffis som klev av samhället, som sa ”åt helvete med familjeliv, ansvar och krav” för att i stället bygga bo under Slussen i Stockholm.

En överlevare i det hårdaste av klimat, en frivillig uteliggare aldrig bojad av samhällets konventioner.

Det var en historia om frihet och den berättades endast med två syften;

Att tjäna som kvick passage in till något annat att prata om, samt att skymma sikten för en annan berättelse. Den om en ensam strykpojke. En finnjävel med hemmasydd jacka. Om pappan, våldet, brotten, domarna, psykiatrin.

I knähöjd på oss andra. Några kronor i timmen. ”Det går bättre i juletid, då vill folk vara lite finare.”

”En dag i morgon också.” Pekka går till sängs med huvudet på sina ägodelar.

Ett poäng för en arm, två för ett ben och tre för ett huvud. När lastbilarna kommer från fronten sticker kroppsdelarna fram uppe på flaket. Den som först kan peka på en lem får poäng. Flickan heter Ulla, hon är fem år och hon deltar i leken som alla de andra barnen. Skillnaden är att hon inte behöver oroa sig för att få syn på se sin egen far bland liken däruppe. Han är blind och slåss inte längre.

Det tredje av de finska krigen är lika blodigt som de tidigare, men nu är fienden det forna allierade Nazityskland. På sin reträtt genom landet 1944 bränner de tyska trupperna ner allt i sin väg och försätter 100 000 människor på flykt. Ulla är en av dem.

– Det var så allt började för mig. Gud ska veta att livet inte alltid dansat.

Kaffet har hunnit svalna när hon till sist låter sin finska stackato vila en stund. Ulla äger, som bara vissa människor gör, förmågan att försätta en åhörare i hypnos med sina ord.

Ulla är Pekkas mor.

Nej, hon är Joukos mor. Pekka har hon aldrig träffat. Han uppstod på gatan flera år efter att Ulla såg sin son för sista gången några minuter på Centralen i Stockholm 1994. Då hade han redan försvunnit ur hennes liv. Rymt för hundrade och sista gången.

– Jag såg honom i vimlet och gick fram till honom. Vi pratade och kramades, han sa ”mamma, jag älskar dig” och han lovade att höra av sig.

I ljudet av den telefon som aldrig ringde, har hon levt sedan dess.

En lögn av tusen, det förstod hon väl. Ändå inte.

– Han hade gjort sitt val, han ville inte ha några band överhuvudtaget och jag hade kämpat klart, Gud vet att jag har kämpat.

Ulla reser sig i torpköket. En järnspis värmer. Finska flaggan makar sig för vinden därute. Katten hoppas på mat, men det är något annat Ulla ska hämta.

En tunn plastmapp landar på vaxduken.

Däri ligger Joukos liv. Det som Pekka aldrig någonsin pratade om.

– Ni behöver inte skönmåla, säger Ulla.

”Patientdata: 1971–1978: Jouko Jokinen var upprepade gånger på barnpsyk, även på barnpsykiatriskt behandlingshem ett helt år 1975. Han vårdades för ett flertal diagnoser, bland annat depression. behandlades med Hibernal. Uppfattas som splittrad, okoncentrerad, kroppsligt kontaktsökande, fantiserar, fabulerar och rymmer. Nya medicineringsförsök ger ej positivt resultat. Mellan perioderna på barnpsyk är patienten fosterhemsplacerad vid tre tillfällen.”

Med kläder sydda av en dubbelarbetande fyrabarnsmor.

Pojken tittar under lugg mot kameran. Han ler, men huvudet är sänkt i en kuvad hållning. Eller är det bara så vi tolkar bilden för att vi vet om stryket.

Det var på Jouko faderns nävar landade.

– Han blev misshandlad från att han var liten. Hans pappa ville ha döttrar, Jouko var äldste sonen och därför var det han som fick ta allt.

Ullas ord styrks av de myndighetsanteckningar vi läser. En alkoholiserad pappa med våld som ett av sina främsta uttrycksmedel.

– Han var en duktig arbetare, det ska sägas.

Något längre försvarstal än så blir det inte.

Ulla skiljde sig från sin make några år efter att familjen flyttat från Finland till Sverige och Uppsala. Hon blev ensamstående med fyra barn, först vårdbiträde, sedan när hon lärt sig tillräckligt mycket svenska, studier till undersköterska.

– En enda gång bad jag om hjälp för egen del. Jag bad om sömntabletter för att kunna få sova, det fick jag inte.

”Patientdata: -77 skrivs Jouko in på Lövsta ungdomsvårdskola. Han fullföljer grundskolan med relativt goda betyg. Efter skolgången provar han på olika arbeten som snart avbryts på grund av bristande uthållighet. Vårdas -80 kort tid för sprit- och tablettförgiftning. Detta är första gången någon form av missbruk nämns. Ter sig under tiden på Lövsta som kraftigt avvikande, omogen både fysiskt och psykiskt och blev bland annat därför hackkyckling”

Ögonblicken av tillgivenhet och lycka, de fanns, också i en barndom fylld av sorg.

Ännu ett papper på köksbordet. Skört och tummat. Det är ett handskrivet brev daterat 85.02.13. Brevet innehåller en dikt som avslutas med raden ”Ett barn som älskas känner trygghet”.

Jouko sitter då på Karsudden, dömd till sluten psykiatrisk vård för en lång serie brott. Enligt ett rättspsykiatriskt utlåtande är han en ”borderlinepersonlighet”, ett begrepp som i dag har ersatts med emotionell instabil personlighetsstörning.

Härifrån letar vi vidare. Pekka rymmer från rättspsyk gång på gång. Dom efter dom. Väpnade rån, bildstölder, knivhot och grova våldsbrott. Vi inser att den man vi känt under lång tid har gjort människor illa. Någon väldigt illa.

Till och med Ulla hotade han en gång med kniv.

– Jag sa åt honom att gör det du bara, älskade Jouko, men du kommer att få räkna många tegelstenar i fängelset. Han kastade kniven genom fönstret och sprang iväg.

Bilden av Pekka faller isär och skärvorna går inte att foga ihop.

Aldrig någonsin har vi märkt en aggressiv sida eller en tendens till våld.

Han och Matte har alltid hyllats som hjältar. Bonusfarsorna på gatan som alltid hjälpte och aldrig dömde.

Morgonrutin före jobbet i Sergelgången. Slantarna de får ihop delas, allt går till öl och cigaretter.

De bästa stunderna. Ingen abstinens. Öl och engångsgrill. Sommar i Stockholm.

Födelsedagsfest vid Slussen 20 juli 2013. Matte fyller 52 år.

20 år till fots på Stockholms gator.

– Om det blir krig i det här landet är det vi hemlösa som kommer att klara oss bäst. Vi lever ju redan på det sättet.

Vi hittar dokumentation om Jouko fram till 1991. Någon gång därefter släpper han taget. Om samhället, om familjen, om regler han aldrig skulle lära sig att leva efter. I två decennier på gatan är han Pekka Bajen.

Han lever med en lögn, men hans egen historia blir också en sanning.

En misshandlad och mobbad pojke som genom fosterhem, ungdomsvårdskola och psykiatriska institutioner tar sig ut på andra sidan. Aldrig mer låter han sig hållas instängd. Och aldrig mer begår han något allvarligt brott.

– Jag har ett bra liv, det är inte mig det är synd om, säger han ofta när vi frågar honom om livet på gatan.

På flykt från ett gammalt liv. Till slut blir den nya rollen en sanning.

Inomhus. Ett tillfälligt boende på härbärge. Råttan Snövit följer med mot regelverket.

”Han räddade mitt liv. Utan Pekka skulle jag inte stå här i dag. Jag är gammal heroinist och en natt när jag var 18 år hittade han mig vid den offentliga toaletten vid Slottet. Jag hade ingenstans att ta vägen och jag är säker på att jag hade frusit ihjäl om han inte lät mig följa med hem till honom och Matte under Slussen. Dom hade en extra sovsäck och jag kröp ner där bland råttorna. Folk som lever vanliga liv förstår inte hur nära ögat det kan vara för såna som oss, men han och Matte förstod. Sedan dess vet jag inte hur många gånger jag har ringt till Pekka när jag hamnat i problem. Han skällde aldrig och kom alltid när jag behövde honom.”

– Katja Sjöberg, nykter narkoman.

”Pekka hade svart bälte i vad ett liv på gatan och hemlöshet innebär. Han ville inte ha människors medlidande, men han ville bli sedd, bekräftad och lyssnad på även om gränsen mellan fantasi och verklighet ibland suddades ut. Jag nekade honom någon enstaka gång att handla sina starköl, men han blev aldrig arg eller ställde till med någon scen. Jag minns en gång när en ”vanlig kund” saknade några kronor till den kundvagn. Då var det Pekka, en hemlös, som direkt slantade upp. Varsågod ta den här, sa han och skrockade som bara Pekka kunde. Vi kom att utveckla en mycket fin och speciell vänskap.”

– Anna Kammelid, anställd på Systembolaget.

”Pekka var en genomgod person som hade stor omtanke om alla andra. Mycket mer om andra än om sig själv, men han var också som han själv sa ’en envis jävla finngubbe’. Jag blev förbannad på att han inte gjorde det han skulle mot slutet. En gång när han låg på Sankt Göran, det var 2017, ett halvår innan han dog. Då skulle jag hälsa på honom men sängen var tom. Jag ställde till ett himla liv där och skällde på personalen för att de inte visste var han var. Jag gick ut och satte mig utanför och då kom han gående. Han hade gått till den lokala puben och tagit en öl, trots att han var dödssjuk. Han klarade aldrig att vara instängd.”

– Lotta Ledin, volontär på Stadsmissionen.

Alla hemligheter, tänker han på dem själv eller är livet bara här och nu?

Än så länge frisk, än så länge fri. Livet härifrån ska bli annorlunda. Sämre igen.

Tystnaden mellan två vänner. Decennier tillsammans.

Många unga hemlösa ser Pekka som en extrafarsa. En person som aldrig dömer eftersom han gjort alla misstagen själv.

”Nästa Slussen”

Tunnelbanevagnen börjar dåsigt att röra sig. Den gamla sorten, som gnisslar och ryter sig fram. Sen kväll nu, men inte svart. Himlen över det som var Pekkas och Mattes hem är alltför förorenad av storstadens ljus.

I 12 år såg de pendlarna passera. Tusentals varje dag.

När det var sommar och Pekka dansade till Everly Brothers. När det var vinter och de byggde sitt skydd av soptunnor och en presenning.

Var det någon som såg dem där nere?

Kronisk stas i mjälten, kraftig skrumplever, kronisk inflammation i bukspottskörteln, lindrig generell åderförkalkning, cancer.

På sjukhus igen. Sängen på härbärget är tom.

”De har tömt mig på 140 liter vätska”

Matte är ensam nu. Han bröt med sin familj för många år sedan, eller de med honom.

Vi skickar bilder och filmklipp på Matte tillsammans med Pekka till en av bröderna. Mannen svarar att det var kul att se, men att han inte kan avgöra vem av dem som är hans syskon. Det är så länge sedan han såg Matte senast.

– Ska ni verkligen lägga så mycket tid på en som ställt till så mycket elände och gjort sin mor så besviken.

Mer än så vill ingen i familjen säga.

Mats ”Matte” Hofgaard, tidigare diversearbetare. ”Jag var med och la fasaden på Globen, jag har sett stan både uppifrån och nerifrån”.

Mattes far, ”en hård men rättvis jäkel”, byggde en segelbåt och seglade över Atlanten. Han levde sista tiden av sitt liv i Västindien. Modern dog för något år sedan. Tre av fyra syskon var på begravningen.

När de var två, krävde livet ingen självreflektion. Matte och Pekka var varandras spegel. Ingen dömde någonsin den andre.

Nu finns tid att tänka. Vad blev livet?

– Storebrorsan har det blivit ordning på, syrran och lillbrorsan likaså, den enda det aldrig blev något av det är jag. Jag kom till världen i ett åskväder och det satte sina spår.

”Syskonen gick det bra för, det är bara mig det aldrig blev någon ordning på.”

Hamnvikshemmet i Nynäshamn. Pekka säger hejdå till Matte efter ett besök. Han är nykter en kort tid, men ska snart sticka ut på gatan igen.

Nej, det åskande inte i Kolbäck den 20 juli 1961. Ingen storm, ingen syndaflod. Enligt SMHI:s arkiv var det uppehåll och 20 grader varmt. Men i övrigt stämmer det som Matte ofta stoltserar, att han är en av få som kan säga att han är född i farstun. I vart fall kom han till världen i hemmet.

– Jag hade bråttom ut så morsan hann inte till bb. Jävelskapen började från start.

Han beskriver sig ibland som en Emil i Lönneberga, men i sagorna fanns det alltid en god avsikt med hyssen.

Enligt Matte ville han tidigt komma till ett fosterhem för att hans mamma skulle slippa honom.

– Jag var ju inte som de andra syskonen och det förstod jag själv. Jag tänkte att hon skulle ha det bättre så.

Hur det var med den saken vet vi inte, men från 13-års ålder bodde Matte i alla fall i en fosterfamilj i Östervåla. Det var stökiga år. Som alla år före och efter.

Det är Matte som ringer efter ambulansen. Hans bästa vän är knappt kontaktbar.

”Jag är en envis finngubbe”, brukar Pekka säga. Men till slut orkar inte den förgiftade kroppen mer.

Han hade ingen annan. När Pekka begravs i Sala kyrka, bär knappt benen på Matte. De träffades första gången vid Björns Trädgård, två hemlösa män som förstod att de behövde varandra för att överleva.

Första gången Matte drack alkohol var han 13 år, tror han själv. Giftet klistrade sig direkt i kroppen, som det gör hos vissa, liksom suget efter mer.

Bedövade och tröstade.
Krossade drömmar.

Dirigerade livet i den riktning han aldrig helt skulle vika av ifrån, med undantag för några ströjobb här och där. Av dem nämner han helst hur han var med och la den vita fasaden på Globen.

– 85 meter över marken, det var nåt för mig det. Få har sett staden uppifrån och nerifrån som jag.

Till skillnad från Pekka har han aldrig gjort sig skyldig till några grova brott. Den enda dom vi hittar gäller olovligt anskaffande av alkohol och langning till minderåriga. Straffet: dagsböter 40 à 50 kronor.

Medbrottsling: Jouko Jokinen.

Utan att veta om varandra växer två pojkar upp i 60- och 70-talets Sverige. Ingen av dem ryms i folkhemsmallen. I vuxen ålder ska de komma att amputera sina gamla liv och bli varandras familj.

De bär på liknande ärr.

– Vi var bröder. Jag försöker att inte tänka på honom för mycket, men han finns alltid där och ibland hör jag hans röst, då skrattar jag.

Våren 2017 levde Pekka  på Maria Regina boende för palliativ slutenvård. Men inte ens in i döden klarade han att vara instängd. Han lämnade hospice så som han lämnat allt i sitt liv.

En sista sommar på Stockholms gator.

Pekka dog den 20 augusti.
I dödsboet finns ett kvitto.

2017-08-17.
Baren Viking Line.
465 kronor.

Saknad och ensamhet.

Fotnot: Erik Wiman och Magnus Wennman har följt Pekka och Matte i 10 år.